Processen kring att skapa en ny byggnad brister ofta i verklig inlevelse kring det liv, de möten och aktiviteter som kommer utgöra hela innehållet i dess framtid, det lämnas sällan tid till den sortens undersökningar och handlar istället oftare om ytan (en material-, volym- och formfiesta om arkitekten i fråga är en "artist") och ännu oftare om hur projekteringen och det kommande bygget skall kunna genomföras så snabbt, effektivt och framförallt billigt som möjligt.
Pamtidigt produceras bild efter bild på imponerande miljöer, en fotorealistisk men samtidigt underbar och magisk verklighet där horder av leende människor umgås i och kring den nya byggnaden, körsbärsträden ständigt blommar under ljuvliga solnedgångar som bryter ljuset i den fiktiva linsen till en makalös lens flare.
...Och bilden i sej är såklart ingenting att förakta, en vision om en vacker värld där alla mår bra känns inte som något att motarbeta... väl?
Men vore det inte relevant att samtidigt som bilden av framtiden skapas fråga sej hur arkitekturen faktiskt skall kunna skapa alla de fantastiska upplevelser som utlovas? Kommer vi någonsin bli så lyriskt lyckliga av den nya byggnaden som bilden förutspår?
Ser vi ens egentligen byggnaden, eller förförs vi av sammanhanget? och är isåfall inte sammanhanget det allra viktigaste för lyckad arkitektur och för oss som användare av den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar