Processen kring att skapa en ny byggnad brister ofta i verklig inlevelse kring det liv, de möten och aktiviteter som kommer utgöra hela innehållet i dess framtid, det lämnas sällan tid till den sortens undersökningar och handlar istället oftare om ytan (en material-, volym- och formfiesta om arkitekten i fråga är en "artist") och ännu oftare om hur projekteringen och det kommande bygget skall kunna genomföras så snabbt, effektivt och framförallt billigt som möjligt.
Pamtidigt produceras bild efter bild på imponerande miljöer, en fotorealistisk men samtidigt underbar och magisk verklighet där horder av leende människor umgås i och kring den nya byggnaden, körsbärsträden ständigt blommar under ljuvliga solnedgångar som bryter ljuset i den fiktiva linsen till en makalös lens flare.
...Och bilden i sej är såklart ingenting att förakta, en vision om en vacker värld där alla mår bra känns inte som något att motarbeta... väl?
Men vore det inte relevant att samtidigt som bilden av framtiden skapas fråga sej hur arkitekturen faktiskt skall kunna skapa alla de fantastiska upplevelser som utlovas? Kommer vi någonsin bli så lyriskt lyckliga av den nya byggnaden som bilden förutspår?
Ser vi ens egentligen byggnaden, eller förförs vi av sammanhanget? och är isåfall inte sammanhanget det allra viktigaste för lyckad arkitektur och för oss som användare av den?
onsdag 9 februari 2011
Bostadsrättsföreningar och regleringar
Hur skulle en gata kunna se ut i stockholm ifall varje enskild ägare hade möjlighet att göra vad de ville med sin lägenhet?
Stockholm är en stad där de flesta lägenheter tillhör bostadsrättsföreningar. Detta innbär att ingen egentligen äger sin egen lägenhet utan endast en motsvarande procent av bostadsrättsföreningen. Vad bostadsrättsföreningen vill och tycker bestämms av styrelsen. Styrelesen röstas fram av alla ägare i föreningen. Normalt sätt vill inte bostadsrättsföreningen se några förändringar i huvud taget, ev. kan man själv tänka sig att addera balkonger men man vill helst inte att grannen gör det samma. Skulle någon komma på den galna iden att bygga ett nytt hus någonstans i närheten slår man bakut.
Bostadsrättsföreningen bestämmer dock inte alls allt. Staden tycker och bestämmer också mycket. Fasadfärg, öppningsmöjligheter i fasaden och balkonger är några exempel.
Men hur skulle en gata i Stockholm se ut om varje enskild ägare själv fick bestämma? Hur skulle staden kunna se ut?
Stockholm är en stad där de flesta lägenheter tillhör bostadsrättsföreningar. Detta innbär att ingen egentligen äger sin egen lägenhet utan endast en motsvarande procent av bostadsrättsföreningen. Vad bostadsrättsföreningen vill och tycker bestämms av styrelsen. Styrelesen röstas fram av alla ägare i föreningen. Normalt sätt vill inte bostadsrättsföreningen se några förändringar i huvud taget, ev. kan man själv tänka sig att addera balkonger men man vill helst inte att grannen gör det samma. Skulle någon komma på den galna iden att bygga ett nytt hus någonstans i närheten slår man bakut.
Bostadsrättsföreningen bestämmer dock inte alls allt. Staden tycker och bestämmer också mycket. Fasadfärg, öppningsmöjligheter i fasaden och balkonger är några exempel.
Men hur skulle en gata i Stockholm se ut om varje enskild ägare själv fick bestämma? Hur skulle staden kunna se ut?
Stockholm växer och äter
Stockholm är en växande stad.
I innerstaden och i närförorterna försöker man utöka stenstaden medan villaförorterna sprider sig längre och längre ut. Detta innebär att många tidigare sommarhusområden blir omdefinierade som permanenthusområden. Där blir byggrätten ofta större och tomter styckas av. Nya villor byggs jämte de små existerande sportstugorna som antingen rivs till förmån för ett kataloghus eller byggs till i etapper. Hur snabb är denna förändring? Hur påverkas naturen? Hur ser dessa områden ut efter 10 år av avstyckningar och nybyggnationer, har dom förblivit homogena områden men på ett nytt (större) sätt eller känner man av att det en gång var ett sommarstugeområde? Hur väljer folk att tackla problemet med en liten sportstuga med dålig isolering och låg takhöjd? Måste man riva huset till förmån för ett nytt eller har ägarna funnit ut andra sätt att göra om husen till permanentbostäder?
Ett exempel på ett område som nu görs om för permanentboende är Eriksvik i Nacka.
I innerstaden och i närförorterna försöker man utöka stenstaden medan villaförorterna sprider sig längre och längre ut. Detta innebär att många tidigare sommarhusområden blir omdefinierade som permanenthusområden. Där blir byggrätten ofta större och tomter styckas av. Nya villor byggs jämte de små existerande sportstugorna som antingen rivs till förmån för ett kataloghus eller byggs till i etapper. Hur snabb är denna förändring? Hur påverkas naturen? Hur ser dessa områden ut efter 10 år av avstyckningar och nybyggnationer, har dom förblivit homogena områden men på ett nytt (större) sätt eller känner man av att det en gång var ett sommarstugeområde? Hur väljer folk att tackla problemet med en liten sportstuga med dålig isolering och låg takhöjd? Måste man riva huset till förmån för ett nytt eller har ägarna funnit ut andra sätt att göra om husen till permanentbostäder?
Ett exempel på ett område som nu görs om för permanentboende är Eriksvik i Nacka.
The resort
During the past century, tourism has become one of the main economical resources for the western world. This industry has created jobs, entertainment, communities and cities that are known as destinations or resorts.
Consciously or not architecture emerged as a product of this business.
Nowadays every city brands itself as a “destination” and wants to be a part of the global map. Different strategies emerge from those resorts. Some of them are open in their purpose, Venice, Benidorm, Gstaat, Val D’Isere, Eurodisney… Those examples are maybe a bit far from Swedish everyday life but are known by everyone.
Back in northern Europe we can see those signs in most of our cities. Stockholm is dealing with its beauty that attracts large numbers of tourists coming to experience the romanticism of the Venice of the north. How do architecture informs us on the hidden agendas of a city?
Another question that rises from a touristic view of the city is the one of trends.
Back in the 70’s up to the mid 90’s it was ok to have a resort with an opened agenda: “Mass tourism for everyone.” This mass tourism was not against architectural qualities but was just “open” with its purpose. Then, from the mid 80’s to today, people have showed an urge to experience “authenticity”. This authenticity covers -architecture wise- a large spectrum of expressions. How does cities cope with authenticity? Back to Sweden; what is the authentic Stockholm and what is an authentic capital?
Consciously or not architecture emerged as a product of this business.
Nowadays every city brands itself as a “destination” and wants to be a part of the global map. Different strategies emerge from those resorts. Some of them are open in their purpose, Venice, Benidorm, Gstaat, Val D’Isere, Eurodisney… Those examples are maybe a bit far from Swedish everyday life but are known by everyone.
Back in northern Europe we can see those signs in most of our cities. Stockholm is dealing with its beauty that attracts large numbers of tourists coming to experience the romanticism of the Venice of the north. How do architecture informs us on the hidden agendas of a city?
Another question that rises from a touristic view of the city is the one of trends.
Back in the 70’s up to the mid 90’s it was ok to have a resort with an opened agenda: “Mass tourism for everyone.” This mass tourism was not against architectural qualities but was just “open” with its purpose. Then, from the mid 80’s to today, people have showed an urge to experience “authenticity”. This authenticity covers -architecture wise- a large spectrum of expressions. How does cities cope with authenticity? Back to Sweden; what is the authentic Stockholm and what is an authentic capital?
I förändring
"all architecture is based on prediction, and all predictions are wrong" - Stewart Brand
"Arkitektur borde till sin natur vara föränderlig och ett tillfälligt fenomen. Själv tycker jag det är outhärdligt att en byggnad kan stå i flera hundra år oförändrad. För mig skall formen på arkitktur vara ofullbordad och synkroniserad med naturen de urbana rummen." - Intervju med Toyo Ito
Ito tycker alltså inte om statisk arkitektur. Har han genom sin storhet blivit sin egen fiende? När han ritar ett bibliotek blir det efter sista lagda stenen omedelbart kulturminnesmärkt. Man gör knappast vad man vill med en byggnad av Toyo Ito.
Daniels föräldrar köpte sitt typhus i Hjo 1978. Så gjorde också en mängd andra, moderna småbarnsföräldrar. Huset hade en grundform, till detta hade de valt vissa ytskikt, mellanväggar etc. för att passa det liv som skulle levas. Längs samma gata sattes träreglar, gipsskivor och fasadtegel ihop till nio likadana hus. 33 år har gått sen inflyttning. En teglad altan, ett dubbelt så stort garage, en jordkällare, en snickarbod, ett cykelskjul, ett sadeltak över garaget, sandlådor och gungställningar som kommit och gått, fruktträd, rabatter, plattläggningar, ett växthus, trädgårdsland och ett tak över entrén. Listan på ingrepp i ursprungsversionen kan göras lång. Lika lång tycks listan över arkitekter som försökt tygla och tolka föränderlighetens dynamik vara. Erik Fribergers däckhus i Göteborg (för att ta ett exempel) består av parkeringsdäck indelade i tomter på vilka hemmen (fristående radhus) ständigt skulle förändras i takt med att nya brukare dök upp. Byggrätterna nyttjades från början till max och har därefter inte byggts om...
"Arkitektur borde till sin natur vara föränderlig och ett tillfälligt fenomen. Själv tycker jag det är outhärdligt att en byggnad kan stå i flera hundra år oförändrad. För mig skall formen på arkitktur vara ofullbordad och synkroniserad med naturen de urbana rummen." - Intervju med Toyo Ito
Ito tycker alltså inte om statisk arkitektur. Har han genom sin storhet blivit sin egen fiende? När han ritar ett bibliotek blir det efter sista lagda stenen omedelbart kulturminnesmärkt. Man gör knappast vad man vill med en byggnad av Toyo Ito.
Daniels föräldrar köpte sitt typhus i Hjo 1978. Så gjorde också en mängd andra, moderna småbarnsföräldrar. Huset hade en grundform, till detta hade de valt vissa ytskikt, mellanväggar etc. för att passa det liv som skulle levas. Längs samma gata sattes träreglar, gipsskivor och fasadtegel ihop till nio likadana hus. 33 år har gått sen inflyttning. En teglad altan, ett dubbelt så stort garage, en jordkällare, en snickarbod, ett cykelskjul, ett sadeltak över garaget, sandlådor och gungställningar som kommit och gått, fruktträd, rabatter, plattläggningar, ett växthus, trädgårdsland och ett tak över entrén. Listan på ingrepp i ursprungsversionen kan göras lång. Lika lång tycks listan över arkitekter som försökt tygla och tolka föränderlighetens dynamik vara. Erik Fribergers däckhus i Göteborg (för att ta ett exempel) består av parkeringsdäck indelade i tomter på vilka hemmen (fristående radhus) ständigt skulle förändras i takt med att nya brukare dök upp. Byggrätterna nyttjades från början till max och har därefter inte byggts om...
Politikens regelverk
Arkitektur formar våra liv och ger förutsättningar för hur vi socialt kan verka. Den formar våra beteenden, i förlängningen vår personlighet. Vår kultur har utformat en politik som skapar förutsättningarna för vad som kan byggas och hur miljöer får användas. Detaljplaner, översiktsplaner, plan-och-bygglagen har formulerat begrepp som prickmark, allemansrätt m.m. som styr användandet av vår miljö. Skulle man kunna påstå att det politiska styrandet är den mest inflytelserika arkitekten bakom den värld vi bebor?
En industrihallen i Tyresö som byggts så att den ser ut som en villa (inklusive villaträdgård, planterade enar och ljustakar i fönstrena), är en unik arkitekturupplevelse som faktiskt inte är konsekvensen av en arkitekts beslut, utan följden av ett politiskt sammanhang.
På Dovas bar vid Sveavägen i Stockholm är toaletten ett tydligt exempel på hur rum materialiseras genom ett möte av platsens förutsättningar och det politiska systemets regelverk. Ett från början inte helt perfekt utrymme att ha en pissoar i, blir till en death trap när man adderar 900mm breda dörrblad. En oväntad konsekvens av mötet mellan verklighet och regelverk, som dessutom skapar en grymt speciell social miljö.
En industrihallen i Tyresö som byggts så att den ser ut som en villa (inklusive villaträdgård, planterade enar och ljustakar i fönstrena), är en unik arkitekturupplevelse som faktiskt inte är konsekvensen av en arkitekts beslut, utan följden av ett politiskt sammanhang.
På Dovas bar vid Sveavägen i Stockholm är toaletten ett tydligt exempel på hur rum materialiseras genom ett möte av platsens förutsättningar och det politiska systemets regelverk. Ett från början inte helt perfekt utrymme att ha en pissoar i, blir till en death trap när man adderar 900mm breda dörrblad. En oväntad konsekvens av mötet mellan verklighet och regelverk, som dessutom skapar en grymt speciell social miljö.
tisdag 8 februari 2011
Hög Standard
Många människor eftersträvar idag status genom att bo i rätt läge med rätt standard. Länge har bostad och arbetsplats varit en symbol för individens livsstil. Vilket område man bor i, vilken standard man valt för material och möbler är styrande för hur vi uppfattar varandra.
Hur har arkitektur och stadsbild påverkats av tidigare sociala trender, kan vi se det med facit i hand? På vilket sätt påverkar i sin tur trenderna människan? Vi har gått från sekelskiftets trångboddhet till miljonprogrammens tro på familjen, med egna rum till alla, tillbaks till en situation med ökande trångboddhet, om än i lägenheter med högre materiell standard.
Arbetsplatsen har under samma period gått från industrins hälsofarliga och högljudda golv till serviceyrkens öppna, ljuddämpade kontorslandskap. I statlig förvaltning kvarstår de egna rummen, systemet är trögt, avskildhet innebär status. Samtidigt har bla de digitala mediernas intåg inneburit att det öppna landskapet fått en renässans som kreativ grogrund efter 1980-talets tristess.
Varför väljer vi inte att bo och verka i miljöer som är enklare, rymligare och mindre trendiga?
Varför utgår man från det man läser, hör och ser i media istället för att bestämma själva?
Och framförallt; vilka är alternativen?
Hur har arkitektur och stadsbild påverkats av tidigare sociala trender, kan vi se det med facit i hand? På vilket sätt påverkar i sin tur trenderna människan? Vi har gått från sekelskiftets trångboddhet till miljonprogrammens tro på familjen, med egna rum till alla, tillbaks till en situation med ökande trångboddhet, om än i lägenheter med högre materiell standard.
Arbetsplatsen har under samma period gått från industrins hälsofarliga och högljudda golv till serviceyrkens öppna, ljuddämpade kontorslandskap. I statlig förvaltning kvarstår de egna rummen, systemet är trögt, avskildhet innebär status. Samtidigt har bla de digitala mediernas intåg inneburit att det öppna landskapet fått en renässans som kreativ grogrund efter 1980-talets tristess.
Varför väljer vi inte att bo och verka i miljöer som är enklare, rymligare och mindre trendiga?
Varför utgår man från det man läser, hör och ser i media istället för att bestämma själva?
Och framförallt; vilka är alternativen?
Svenska klimatet
I Sverige är det kallt och mörkt en stor del av året, men ändå verkar det som att våra arkitekter och stadsplanerare drömmer om att vi levde vid sydligare breddgrader.
Hur kommer det sig att balkongerna i söderläge på våra bostadsrätter blir större och större för varje år som går? När stadsplanerare och landskapsarkitekter visar sina visionsbilder över torg och allmäna platser är det alltid fullt med uteserveringar och sollapande, glassätande människor. Vad händer med dessa sommarplatser den delen av året då det inte är ljust och varmt? Hur skulle publika platser för mörker och kyla kunna se ut? Hur påverkar klimatet hur vi lever vår liv?
Hur kommer det sig att balkongerna i söderläge på våra bostadsrätter blir större och större för varje år som går? När stadsplanerare och landskapsarkitekter visar sina visionsbilder över torg och allmäna platser är det alltid fullt med uteserveringar och sollapande, glassätande människor. Vad händer med dessa sommarplatser den delen av året då det inte är ljust och varmt? Hur skulle publika platser för mörker och kyla kunna se ut? Hur påverkar klimatet hur vi lever vår liv?
Möten
Varför är köket så populärt att hänga i på festen, medan det rymligare vardagsrummet fylls på först när köket är omöjligt att komma in i?
- Är det tillgången på mat och dryck?
- Eller de perfekta rumsmåtten för att man ska kunna hänga mot en bänk och samtidigt vara tillräckligt nära varandra för att föra ett samtal?
- Eller är det både och?
(man kan visa ett filmat exempel på fenomenet tex.)
Borde vardagsrummet ha vardagsaktiviteter som matlagning.., eller många spännande lådor längs väggarna för att fungera på bästa sätt?
Eller borde ett umgängesrum utformas som en lång korridor med oväntade svängar där man råkar få oväntade närkontakter med folk?
(Man kan bygga upp en miljö och testa på folk)
Aftonbladet: "Köket har gått från att vara ett ställe där man enbart lagar mat till att vara hemmets mötesplats." "Köket blir ett medie-centrum, där hela familjen umgås."
Nu när man har kommit på att köket är bästa rummet för alla att vara i bygger man det stort och rymligt, med allt "det senase" som man vill kunna visa upp att man har. Kommer det då förlora sin charm som hängställe - eller vad händer?
"Var möts man? Hur ser platser ut som skapar möten? Hur uppstår möten?"
kontra "Var är det tänkt att man ska mötas och hur ser sådana platser ut?"
Andra objekt att undersöka:
- trång passage, hiss, överfull perrong med försenade tåg, toakö, uteservering, dörröppningar
- torg, vardagsrum, mötesrum, dansgolv
- Är det tillgången på mat och dryck?
- Eller de perfekta rumsmåtten för att man ska kunna hänga mot en bänk och samtidigt vara tillräckligt nära varandra för att föra ett samtal?
- Eller är det både och?
(man kan visa ett filmat exempel på fenomenet tex.)
Borde vardagsrummet ha vardagsaktiviteter som matlagning.., eller många spännande lådor längs väggarna för att fungera på bästa sätt?
Eller borde ett umgängesrum utformas som en lång korridor med oväntade svängar där man råkar få oväntade närkontakter med folk?
(Man kan bygga upp en miljö och testa på folk)
Aftonbladet: "Köket har gått från att vara ett ställe där man enbart lagar mat till att vara hemmets mötesplats." "Köket blir ett medie-centrum, där hela familjen umgås."
Nu när man har kommit på att köket är bästa rummet för alla att vara i bygger man det stort och rymligt, med allt "det senase" som man vill kunna visa upp att man har. Kommer det då förlora sin charm som hängställe - eller vad händer?
"Var möts man? Hur ser platser ut som skapar möten? Hur uppstår möten?"
kontra "Var är det tänkt att man ska mötas och hur ser sådana platser ut?"
Andra objekt att undersöka:
- trång passage, hiss, överfull perrong med försenade tåg, toakö, uteservering, dörröppningar
- torg, vardagsrum, mötesrum, dansgolv
ETTAN
Prompted by the question "why don't Stoockholmers share larger flats rather than living alone in cramped conditions?", TV! would like to investigate a type of architectural change (förändring) that is largely invisible from the public realm... the interior subdivision that leads to the phenomenon of "ettan"...
Shrinking household size is often touted as a symbol and result of modernity, conjuring up images of independent working women, gay couples, childless couples, single mothers, twenty somethings, all liberated from the confines of the nuclear family. But does a demographic shift in social structure necessarily provide the only explanation for the vast number of studio apartments in Stockholm? Is it simply a matter of supply or demand, and are there other factors at work here? How has the subdivision of interior space played out in Stockholm, how is it linked to demographic shifts, and where are the extreme cases? How has the physical partitioning of space proceeded in time, and what norms does it really perform?
fredag 4 februari 2011
TV!
This is the online platform for TV!
TV! is an open workshop about architecture-TV. It will be the starting point for the production of a pitch for a TV show about architecture aimed at swedish television.
It is Svensk Standards contribution to the upcoming (next week, 8-13 feb) event/workshop/forum “48 timmar” (48 hours) at the Museum of Architecture in Stockholm. In response to the exhibitions question “what and how can a museum about architecture be and act?” we ask; could it be television?
On the 11th and 12th of february TV! will be a platform for encounters, discussion and the search for themes and a format that produces rich and entertaining television about architecture. The intent is to produce a show that discusses architecture as phenomena rather than showing visual form as object and that makes architecture accessible, understandable and unpretentious.
There will be interviews and features, backdrops will be made and puns will be wrought. There might be sketches and maybe some clever graphics, honest photography and peppy editing . Short test sequences will be made and showed on-site as well as on-line.
Between the 8th of february and the 13th “48 timmar” will also feature the talents of:
Otto von Busch, Byggstudio, Expeditionen för arkitektur och grafisk form, Konst & Teknik, Staffan Lundgren, The New Beauty Council, Tidningen STAD, Apolonija Šušteršič & Meike Schalk, Testbedstudio, Tor Lindstrand, Christina Zetterlund & Pontus Lindvall and more…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)