söndag 23 oktober 2011
Light Camera Action
Arkitekturkollektivet Svensk Standard talar om myter, performance och television. Föreläsning på Arkitekturskolan, KTH, Stockholm, hösten 2011.
torsdag 23 juni 2011
Samtal om förändring
Samtal om förändring, återvunnen arkitektur och konsumtion, med: Tor Lindstrand, Lars Fridén, Karin Matz och Daniel Johansson.
måndag 13 juni 2011
Arkitektur som påverkar
Ola berättar om en upplevelse från Dova's toalett. Om ett litet rum med stora dörrar och de konsekvenser det får. Arkitektur som påverkar liv.
fredag 3 juni 2011
Arkitektur för förändring
Daniel berättar om villan han växte upp i, om potentialen för förändring i ett svenskt kataloghus från 70-talet. Begreppet "ok-märkt" etableras som en dynamisk motpol till den reaktionära "k-märkt"-stämpeln.
onsdag 9 februari 2011
Lens flare
Processen kring att skapa en ny byggnad brister ofta i verklig inlevelse kring det liv, de möten och aktiviteter som kommer utgöra hela innehållet i dess framtid, det lämnas sällan tid till den sortens undersökningar och handlar istället oftare om ytan (en material-, volym- och formfiesta om arkitekten i fråga är en "artist") och ännu oftare om hur projekteringen och det kommande bygget skall kunna genomföras så snabbt, effektivt och framförallt billigt som möjligt.
Pamtidigt produceras bild efter bild på imponerande miljöer, en fotorealistisk men samtidigt underbar och magisk verklighet där horder av leende människor umgås i och kring den nya byggnaden, körsbärsträden ständigt blommar under ljuvliga solnedgångar som bryter ljuset i den fiktiva linsen till en makalös lens flare.
...Och bilden i sej är såklart ingenting att förakta, en vision om en vacker värld där alla mår bra känns inte som något att motarbeta... väl?
Men vore det inte relevant att samtidigt som bilden av framtiden skapas fråga sej hur arkitekturen faktiskt skall kunna skapa alla de fantastiska upplevelser som utlovas? Kommer vi någonsin bli så lyriskt lyckliga av den nya byggnaden som bilden förutspår?
Ser vi ens egentligen byggnaden, eller förförs vi av sammanhanget? och är isåfall inte sammanhanget det allra viktigaste för lyckad arkitektur och för oss som användare av den?
Pamtidigt produceras bild efter bild på imponerande miljöer, en fotorealistisk men samtidigt underbar och magisk verklighet där horder av leende människor umgås i och kring den nya byggnaden, körsbärsträden ständigt blommar under ljuvliga solnedgångar som bryter ljuset i den fiktiva linsen till en makalös lens flare.
...Och bilden i sej är såklart ingenting att förakta, en vision om en vacker värld där alla mår bra känns inte som något att motarbeta... väl?
Men vore det inte relevant att samtidigt som bilden av framtiden skapas fråga sej hur arkitekturen faktiskt skall kunna skapa alla de fantastiska upplevelser som utlovas? Kommer vi någonsin bli så lyriskt lyckliga av den nya byggnaden som bilden förutspår?
Ser vi ens egentligen byggnaden, eller förförs vi av sammanhanget? och är isåfall inte sammanhanget det allra viktigaste för lyckad arkitektur och för oss som användare av den?
Bostadsrättsföreningar och regleringar
Hur skulle en gata kunna se ut i stockholm ifall varje enskild ägare hade möjlighet att göra vad de ville med sin lägenhet?
Stockholm är en stad där de flesta lägenheter tillhör bostadsrättsföreningar. Detta innbär att ingen egentligen äger sin egen lägenhet utan endast en motsvarande procent av bostadsrättsföreningen. Vad bostadsrättsföreningen vill och tycker bestämms av styrelsen. Styrelesen röstas fram av alla ägare i föreningen. Normalt sätt vill inte bostadsrättsföreningen se några förändringar i huvud taget, ev. kan man själv tänka sig att addera balkonger men man vill helst inte att grannen gör det samma. Skulle någon komma på den galna iden att bygga ett nytt hus någonstans i närheten slår man bakut.
Bostadsrättsföreningen bestämmer dock inte alls allt. Staden tycker och bestämmer också mycket. Fasadfärg, öppningsmöjligheter i fasaden och balkonger är några exempel.
Men hur skulle en gata i Stockholm se ut om varje enskild ägare själv fick bestämma? Hur skulle staden kunna se ut?
Stockholm är en stad där de flesta lägenheter tillhör bostadsrättsföreningar. Detta innbär att ingen egentligen äger sin egen lägenhet utan endast en motsvarande procent av bostadsrättsföreningen. Vad bostadsrättsföreningen vill och tycker bestämms av styrelsen. Styrelesen röstas fram av alla ägare i föreningen. Normalt sätt vill inte bostadsrättsföreningen se några förändringar i huvud taget, ev. kan man själv tänka sig att addera balkonger men man vill helst inte att grannen gör det samma. Skulle någon komma på den galna iden att bygga ett nytt hus någonstans i närheten slår man bakut.
Bostadsrättsföreningen bestämmer dock inte alls allt. Staden tycker och bestämmer också mycket. Fasadfärg, öppningsmöjligheter i fasaden och balkonger är några exempel.
Men hur skulle en gata i Stockholm se ut om varje enskild ägare själv fick bestämma? Hur skulle staden kunna se ut?
Stockholm växer och äter
Stockholm är en växande stad.
I innerstaden och i närförorterna försöker man utöka stenstaden medan villaförorterna sprider sig längre och längre ut. Detta innebär att många tidigare sommarhusområden blir omdefinierade som permanenthusområden. Där blir byggrätten ofta större och tomter styckas av. Nya villor byggs jämte de små existerande sportstugorna som antingen rivs till förmån för ett kataloghus eller byggs till i etapper. Hur snabb är denna förändring? Hur påverkas naturen? Hur ser dessa områden ut efter 10 år av avstyckningar och nybyggnationer, har dom förblivit homogena områden men på ett nytt (större) sätt eller känner man av att det en gång var ett sommarstugeområde? Hur väljer folk att tackla problemet med en liten sportstuga med dålig isolering och låg takhöjd? Måste man riva huset till förmån för ett nytt eller har ägarna funnit ut andra sätt att göra om husen till permanentbostäder?
Ett exempel på ett område som nu görs om för permanentboende är Eriksvik i Nacka.
I innerstaden och i närförorterna försöker man utöka stenstaden medan villaförorterna sprider sig längre och längre ut. Detta innebär att många tidigare sommarhusområden blir omdefinierade som permanenthusområden. Där blir byggrätten ofta större och tomter styckas av. Nya villor byggs jämte de små existerande sportstugorna som antingen rivs till förmån för ett kataloghus eller byggs till i etapper. Hur snabb är denna förändring? Hur påverkas naturen? Hur ser dessa områden ut efter 10 år av avstyckningar och nybyggnationer, har dom förblivit homogena områden men på ett nytt (större) sätt eller känner man av att det en gång var ett sommarstugeområde? Hur väljer folk att tackla problemet med en liten sportstuga med dålig isolering och låg takhöjd? Måste man riva huset till förmån för ett nytt eller har ägarna funnit ut andra sätt att göra om husen till permanentbostäder?
Ett exempel på ett område som nu görs om för permanentboende är Eriksvik i Nacka.
The resort
During the past century, tourism has become one of the main economical resources for the western world. This industry has created jobs, entertainment, communities and cities that are known as destinations or resorts.
Consciously or not architecture emerged as a product of this business.
Nowadays every city brands itself as a “destination” and wants to be a part of the global map. Different strategies emerge from those resorts. Some of them are open in their purpose, Venice, Benidorm, Gstaat, Val D’Isere, Eurodisney… Those examples are maybe a bit far from Swedish everyday life but are known by everyone.
Back in northern Europe we can see those signs in most of our cities. Stockholm is dealing with its beauty that attracts large numbers of tourists coming to experience the romanticism of the Venice of the north. How do architecture informs us on the hidden agendas of a city?
Another question that rises from a touristic view of the city is the one of trends.
Back in the 70’s up to the mid 90’s it was ok to have a resort with an opened agenda: “Mass tourism for everyone.” This mass tourism was not against architectural qualities but was just “open” with its purpose. Then, from the mid 80’s to today, people have showed an urge to experience “authenticity”. This authenticity covers -architecture wise- a large spectrum of expressions. How does cities cope with authenticity? Back to Sweden; what is the authentic Stockholm and what is an authentic capital?
Consciously or not architecture emerged as a product of this business.
Nowadays every city brands itself as a “destination” and wants to be a part of the global map. Different strategies emerge from those resorts. Some of them are open in their purpose, Venice, Benidorm, Gstaat, Val D’Isere, Eurodisney… Those examples are maybe a bit far from Swedish everyday life but are known by everyone.
Back in northern Europe we can see those signs in most of our cities. Stockholm is dealing with its beauty that attracts large numbers of tourists coming to experience the romanticism of the Venice of the north. How do architecture informs us on the hidden agendas of a city?
Another question that rises from a touristic view of the city is the one of trends.
Back in the 70’s up to the mid 90’s it was ok to have a resort with an opened agenda: “Mass tourism for everyone.” This mass tourism was not against architectural qualities but was just “open” with its purpose. Then, from the mid 80’s to today, people have showed an urge to experience “authenticity”. This authenticity covers -architecture wise- a large spectrum of expressions. How does cities cope with authenticity? Back to Sweden; what is the authentic Stockholm and what is an authentic capital?
I förändring
"all architecture is based on prediction, and all predictions are wrong" - Stewart Brand
"Arkitektur borde till sin natur vara föränderlig och ett tillfälligt fenomen. Själv tycker jag det är outhärdligt att en byggnad kan stå i flera hundra år oförändrad. För mig skall formen på arkitktur vara ofullbordad och synkroniserad med naturen de urbana rummen." - Intervju med Toyo Ito
Ito tycker alltså inte om statisk arkitektur. Har han genom sin storhet blivit sin egen fiende? När han ritar ett bibliotek blir det efter sista lagda stenen omedelbart kulturminnesmärkt. Man gör knappast vad man vill med en byggnad av Toyo Ito.
Daniels föräldrar köpte sitt typhus i Hjo 1978. Så gjorde också en mängd andra, moderna småbarnsföräldrar. Huset hade en grundform, till detta hade de valt vissa ytskikt, mellanväggar etc. för att passa det liv som skulle levas. Längs samma gata sattes träreglar, gipsskivor och fasadtegel ihop till nio likadana hus. 33 år har gått sen inflyttning. En teglad altan, ett dubbelt så stort garage, en jordkällare, en snickarbod, ett cykelskjul, ett sadeltak över garaget, sandlådor och gungställningar som kommit och gått, fruktträd, rabatter, plattläggningar, ett växthus, trädgårdsland och ett tak över entrén. Listan på ingrepp i ursprungsversionen kan göras lång. Lika lång tycks listan över arkitekter som försökt tygla och tolka föränderlighetens dynamik vara. Erik Fribergers däckhus i Göteborg (för att ta ett exempel) består av parkeringsdäck indelade i tomter på vilka hemmen (fristående radhus) ständigt skulle förändras i takt med att nya brukare dök upp. Byggrätterna nyttjades från början till max och har därefter inte byggts om...
"Arkitektur borde till sin natur vara föränderlig och ett tillfälligt fenomen. Själv tycker jag det är outhärdligt att en byggnad kan stå i flera hundra år oförändrad. För mig skall formen på arkitktur vara ofullbordad och synkroniserad med naturen de urbana rummen." - Intervju med Toyo Ito
Ito tycker alltså inte om statisk arkitektur. Har han genom sin storhet blivit sin egen fiende? När han ritar ett bibliotek blir det efter sista lagda stenen omedelbart kulturminnesmärkt. Man gör knappast vad man vill med en byggnad av Toyo Ito.
Daniels föräldrar köpte sitt typhus i Hjo 1978. Så gjorde också en mängd andra, moderna småbarnsföräldrar. Huset hade en grundform, till detta hade de valt vissa ytskikt, mellanväggar etc. för att passa det liv som skulle levas. Längs samma gata sattes träreglar, gipsskivor och fasadtegel ihop till nio likadana hus. 33 år har gått sen inflyttning. En teglad altan, ett dubbelt så stort garage, en jordkällare, en snickarbod, ett cykelskjul, ett sadeltak över garaget, sandlådor och gungställningar som kommit och gått, fruktträd, rabatter, plattläggningar, ett växthus, trädgårdsland och ett tak över entrén. Listan på ingrepp i ursprungsversionen kan göras lång. Lika lång tycks listan över arkitekter som försökt tygla och tolka föränderlighetens dynamik vara. Erik Fribergers däckhus i Göteborg (för att ta ett exempel) består av parkeringsdäck indelade i tomter på vilka hemmen (fristående radhus) ständigt skulle förändras i takt med att nya brukare dök upp. Byggrätterna nyttjades från början till max och har därefter inte byggts om...
Politikens regelverk
Arkitektur formar våra liv och ger förutsättningar för hur vi socialt kan verka. Den formar våra beteenden, i förlängningen vår personlighet. Vår kultur har utformat en politik som skapar förutsättningarna för vad som kan byggas och hur miljöer får användas. Detaljplaner, översiktsplaner, plan-och-bygglagen har formulerat begrepp som prickmark, allemansrätt m.m. som styr användandet av vår miljö. Skulle man kunna påstå att det politiska styrandet är den mest inflytelserika arkitekten bakom den värld vi bebor?
En industrihallen i Tyresö som byggts så att den ser ut som en villa (inklusive villaträdgård, planterade enar och ljustakar i fönstrena), är en unik arkitekturupplevelse som faktiskt inte är konsekvensen av en arkitekts beslut, utan följden av ett politiskt sammanhang.
På Dovas bar vid Sveavägen i Stockholm är toaletten ett tydligt exempel på hur rum materialiseras genom ett möte av platsens förutsättningar och det politiska systemets regelverk. Ett från början inte helt perfekt utrymme att ha en pissoar i, blir till en death trap när man adderar 900mm breda dörrblad. En oväntad konsekvens av mötet mellan verklighet och regelverk, som dessutom skapar en grymt speciell social miljö.
En industrihallen i Tyresö som byggts så att den ser ut som en villa (inklusive villaträdgård, planterade enar och ljustakar i fönstrena), är en unik arkitekturupplevelse som faktiskt inte är konsekvensen av en arkitekts beslut, utan följden av ett politiskt sammanhang.
På Dovas bar vid Sveavägen i Stockholm är toaletten ett tydligt exempel på hur rum materialiseras genom ett möte av platsens förutsättningar och det politiska systemets regelverk. Ett från början inte helt perfekt utrymme att ha en pissoar i, blir till en death trap när man adderar 900mm breda dörrblad. En oväntad konsekvens av mötet mellan verklighet och regelverk, som dessutom skapar en grymt speciell social miljö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)